Mitt dygn med tystnad och meditation!
Innan vi gick in i tystnaden på fredagen så hade jag blivit förvånad. Trodde att jag fick prata när vi åt och titta på tv. Nej da, vi skulle vara helt tysta.
Känslan av att jag är så ensam infann sig, sorgset för jag ville inte känna mig ensam. Har känt mig så ensam veckan innan och det fick räcka tyckte jag. Meditationen fick mig att börja vara nu och här i min ensamhet. Vet ni? Då försvann känslan av ensamhet för jag hade ju mig själv iallafall.



Min natt var ett evigt vaknande och tittande på klockan. På lördagen var det återigen meditation men ledaren fick prata ibland. Under meditationen så ledde hon oss igenom den. Jag hade svårt att se de bilder hon sa att vi skulle tänka oss.
En av gångerna talade hon om en sommaräng med en stig som gick igenom ängen. Vi skulle känna hur varmt och lent det var när vi vandrade in mot mitten. Glöm det....min stig var vass och iskall att gå på!
Vi skulle se blommorna med dess vackra färger. Glöm det....det var för mig bara grått. Till slut kom vi in till mitten av ängen och där var det ljust. Glöm det....jag hade kolsvart i min mitt!
Men vet ni? Det var inte så obehagligt utan befriande för mig ändå. Kändes som att jag fick fejsa hur jag har mått! Och efter det så brukar det bli ljusare!



Ledaren talade en stund om förlåtelseprocessen. Hur den kan se ut, vilka faser och allra mest om att allt måste ta sin tid. Man kan aldrig snabba på den utan man kommer framåt i processen när man är klar i den ena fasen.
Dom som ville fick ha ett kort samtal med ledaren, eftersom det under en meditation kan hända en hel del inom sig. Jag hade inte tänkt att ha ett samtal men efter att hon talat om förlåtelseprocessen så bokade jag en tid. Ångrar verkligen inte det samtalet. Fick goda råd och tänkvärda ord till min egen förlåtelseprocess!
En sak som jag tycker är svår är att förlåta när den andra inte kan förlåta det den gjort. Ja, inte bara förlåta utan svarat på varför!

Tror ni att jag kunde vara tyst? Inte riktigt....blev ett tack när någon höll upp dörren. Jag utbrast helvette och det högt när tvålen sprutade på mina byxor. Ja sen pratade jag en del för mig själv....ibland kanske så det hördes.

Ska nu ta en kort meditationsstund varje dag, för att vara nu och här och inte tänka!